OK här är den. 2014=skit!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Om 12/1 är det på dagen ett år sedan MIN pappa dog och mamma verkligen gick in i dimman.
Hon satt som en svart, liten kråka, i hopsjunken i sin rullstol och var inte medveten om mycket under begravningen. Efteråt så skjutsade min son henne tillbaka till lasarettet. Hon var ganska nyopererad med en shunt i huvudet och hade bara fått permis över dagen.
13/2 begravningsgudstjänst för pappa
Sedan så skulle man börja sörja, men mammas, tilltagande, demens gjorde att hon tog så mkt tid och ork att det inte fanns så mycket ork och tid kvar att sörja pappa. Roy och jag for som skottspolar mellan vårt och Sala (25 mil enkel resa) Mest var det Roy som for. Vissa gånger så ringde hemtjänsten och Roy åkte iväg vid 19.00 på kvällen, för mamma skulle följa med personalen när de gick.
I april så var det sista gången mamma var i sin lägenhet. Hon hamnade först på akutmedicin för att senare flyttas över till neurologen och där blev hon kvar till Salakommun fick plats över till henne på kortbo. Hon kände igen oss när vi kom och hälsade på men sedan kunde vi ha varit vilka som helst så det var ju inga problem när vi skulle åka.
4 augusti fick hon plats på demensboende och den 26/8 dog hon. Jag och Roy var en timme för sent ute. De ringde från boendet och talade om att mamma var borta sedan en halvtimme och då hade vi ca 30 minuter kvar att åka.
Mitt i allt detta berättar min svärdotter, underbara Caroline,över skype, att jag skall bli farmor och att mamma visste om det. Så det var en känslomässig berg och dalbana när vi, jag, min man och min son packade ihop mammas rum på boendet. Tårarna sprutade åt alla håll avbrutna av skratt och glädje över ett litet barnbarn som var på väg.
Mamma
Trodde man att detta var det värsta så kom askgravsättningen till Allhelgona. Längst fram i Norrbykyrka, min dopkyrka, så låg det två sammetspåsar omknutna med lila band, på ett bord och med två ljus på var sida.
Det var pappa och mamma.
Känslan att ta sin pappa i famnen, kanske som han burit mig vid mitt dop och bära honom till askgravplatsen och stoppa honom i ett mörkt hål kan inte beskrivas. Jag grät hela tiden.
Nu är skylten utbytt mot en med bådas namn på.
I december gick vår Tristan ut och kom hem 24 timmar senare med söndertrasad bakdel. Han hade gått för långt, vilket han normalt aldrig gör, och skulle hem, till mamma, fort fort och så kom bilen. Han drog sig hem med hjälp av framtassarna bla.
Mammas lille plutt blev 12 år.
Givetvis har det inte bara varit elände 2014 även om all sorg tagit sitt tribut på min fibro och ME som gjort att jag har varit sämre än på länge.
Så nu står hoppet till 2015. 2014 skuggades av alla, för första gången utan pappa och senare även mamma. 2015 blir första gången utan mamma men även "första gången med" ett litet barnbarn :)
En gammal tradition sedan Micke bodde hemma är att han bakade pepparkakor och jag spelade julmusik och nu hoppas jag att vi kan återuppta den tillsammans med vårt barnbarn
Inte Historieätarna med väl glassätaren
Trond har flyttat till Karlstad
I väntan på mat, Vänersborg
Jag har tom övat i att göra julpynt ifall jag och barnbarn skall pyssla i en framtid
Har aldrig gjort glutenfria lussekatter men de blev helt ok. I övrigt så är det massor med år sedan jag bakat. Tänk vad ett blivande barnbarn kan göra för kreativiteten och humöret.
Så nu ser jag och vi fram emot 2015 med barnbarn, nya kattbebisar mm
Ja, du har haft ett jobbigt 2014. Men som sagt, 2015 kommer nog att bli ett av det bästa när bebisen kommer och du får bli farmor.
SvaraRadera